Text hämtad ur boken ”Sandslån – en ort i timmerriket” av Mats och Ivar Lundin.  Häxprocessen 1674-1675

Kyrkans ledning i Stockholm rekommenderade prästerna ute i landet att tillsammans med rätterna ta itu med häxor och trollkarlar för att hindra dessa från att sprida Djävulens budskap och makt. I Gamla Testamentet, Moseböckerna, fanns också klara anvisningar om vad man skulle göra med häxor och trollkarlar. I den 2:a Moseboken, 22:a kapitlet, 18:e versen står: ”En trollkvinna skall du icke låta leva”.

I rättegångarna användes ofta barn som vittnen. Barnen presterade den ena fantastiska historien efter den andra om de anklagade och vad som skett på Blåkulla. Det var inte tillåtet enligt Landslagen att använda barn som vittnen men likväl skedde detta i stor skala. Där satt domaren, rättens ledamöter samt kyrkoherden och kaplanen och svalde praktiskt taget allt. Här utspelades en rättsskandal utan dess like i Sveriges juridikhistoria.

60 personer fälldes och dömdes till döden. För de återstående 11 personerna kunde rätten inte komma till något avslut utan överförde ärendena till den Statliga Trolldomskommissionen under ledning av landshövding Carl Larsson Sparre i Härnösand. Denna överprövningsmyndighet skulle också ta ställning till de 60 redan avkunnade dödsdomarna. Det mesta pekar på att samtliga 71 personerna fick dödsdom vilket betydde att halshuggning väntade. Merparten av de dödsdömda var kvinnor men det fanns också barn i den olyckliga skaran. De dödsdömda kom från Ytterlännäs, Dal och Torsåker. Följande kom från Hammar och Nyland: Britta, änka i Västhammar – Sigrid i Hammar – Britta i Nyland – Cesilia i Nyland och Sigrid i Hammar (namne med Sigrid ovan.)    Fångarna torde ha förvarats i en jordkällare intill Gästgivargården. Där fick de sitta hela vintern. Det var de anhörigas uppgift att tillgodose fångarna med mat och kläder. Det finns dock uppgifter som tyder på att några kan ha varit placerade i husarrest.

I mars månad 1675 fördes nio av de dödsdömda från fängelsehålorna upp till Torsåkers kyrka där kyrkoherde Wattrangius höll straffpredikan. Samme kyrkoherde hade suttit som bisittare vid tingsförhandlingarna i Hammar. De dömda som hade erkänt beviljades nattvarden och fick löfte om att slippa helvetet. De som inte erkänt fick klara besked att förutom halshuggning och bålbränning väntade också helvetets eviga pina. Skoningslösheten var total!

Därefter tvingades de illa klädda och utmattade fångarna i bitande kyla vandra den 4 km långa, knaggliga stigen upp till Häxberget. En vaktstyrka från orten såg till att ingen slapp undan. På Häxberget väntade bödeln, Mäster från Härnösand, bålet och en skara nyfikna. De dödsdömda fick klä av sig nakna och de fördes en i taget fram till stupstocken och halshöggs. De flesta kropparna brändes sedan på bålet men några, de som erkänt, fick ynnesten att begravas på kyrkogårdens norra sida.

Sommaren samma år, den 1 juni, skall de återstående 62 ha avrättats. De kommande söndagarna skulle kyrkornas kvinnosida uppvisa många tomrum. I Dals församling höll sånär hela församlingen på att krossas när närmare hälften av kvinnorna avrättades.   Även om man granskar den häxjakt som förekom inom ramen för katolska kyrkans inkvisition (jakt på kättare) var händelserna i Torsåkers pastorat så extrema i sin konsekvens och skoningslöshet att de för all framtid borde påminna oss om vådan av religiös fanatism och för stark statsledning. Det är viktigt att denna slakt på oskyldiga människor inte faller i glömska.

Under sensommaren och hösten strömmade varningar in i landets ledning att häxprocesserna förlorat all sans och måtta. Ett angiverisystem hade uppstått där ovänner anklagade varandra och där det förekom att små barn till och med kunde anklaga sin mamma eller syster för att vara häxa. Ett rättsfall genererade omedelbart flera nya rättsfall. En masshysteri hotade. Skräcken spred sig över hela bygden. Ingen, inte ens prästerna, kände sig längre säkra mot anklagelser om att syssla med trolldom eller för att ha besökt Blåkulla. Senare på året kom äntligen order från Stockholm: ”Häxprocesserna skall stoppas tillsvidare och ges en översyn.” Denna order kom några månader för sent för de 71 personer som förlorade sina liv uppe på Häxberget.